Skulle göra vantar men blir så extremt irriterad på garnet, mönstret och garnet finns här: http://www.garnstudio.com/lang/se/visoppskrift.php?d_nr=0&d_id=746&lang=se
Skriver i telefonen nu så jag kan inte länka på ett bra sätt, problemet är att garnet innehåller små maskor i sig själv eller hur man nu ska förklara det. Blir väldigt förvirrande, speciellt när det var mitt första försök till att göra vantar. Så nu blev det hobo style :)

Tar en liten frukost idag, orkar inte tänka. Just nu sitter jag på bussen till arbetsförmedlingen...

Jag måste belöna mig själv på något sätt, för ett tag sen åkte jag till Norrland, lovade mig själv att bara åka om jag söker jobb först, så jag sökte ett jobb. Nu har jag ingen resa till Norrland varje vecka att se som belöning. Måste komma på något, som inte kostar så mycket, helst gratis...

Kanske bara flumm tänker nu, filosoferar lite.

Vi är dåliga på att prata, vi är rädda för att berätta hur vi känner.
Vi är rädda för att berätta vad vi vill.
Vi är rädda för att fråga om hjälp
Vi är dåliga på att säga "om du vill prata så finns jag här för dig"
Vi är dåliga på att leva fullt ut som vi vill

Vi är rädda för att bli sårade, för att verka för annorlunda, för att sticka ut för mycket. Vi är reserverade, håller oss för oss själva även när vi är med andra.

Vi är rädda för döden, döden är oundviklig och kan komma plötsligt, vi vet bara att vi lever nu.

Varför gör vi inte det? Vi är för fega.

Eller är det bara jag och min skruvade syn på världen?

I fredags träffade jag min livscoach, vi bestämde bland annat att jag ska gå till en Ica affär och spontansöka jobb och lämna in cv. Vet i fan om jag kommer klara av det... kanske dumt att både träffa henne och gå till arbetsförmedlingen, kanske säga till coachen att vi bara ska fokusera på framtiden hos henne.

Jag är så förvirrad, vet ganska bra själv hur jag ska göra för att få det bra men det är mycket som håller mig tillbaks. Är rädd att jag skiter i att träffa coachen igen och bara träffar de från arbetsförmedlingen, måste de för att få ersättning.

Är orolig inför i morgon, vet inte vad jag ska säga om allt, om jag ens säger något.

Hatar att bli pressad till att göra saker, ändå vill jag ha en "spark i baken" som pushar mig framåt. Jag har inga tydliga kortsiktiga mål.... Har mål som är tidigast i april då vi bestämde att jag ska ha körkort, jag har högskoleprovet i april och går en kurs som slutar i mars. Dyslexi på det också...

Usch nu ska jag försöka sova...