De sa att jag inte behöde göra något för att full ersättning. "Jag har fixat så du får full ersättning från september". Inte fan hade människan fixat det.... Ringde försäkringskassan nu igen som säger att jag ska få 50% ersättning hela perioden... Jag blir så sur på folk som inte kan sitt jobb, de kan ge mig jobb på arbetsförmedlingen så kan jag sitta och ljuga för folk och få betalt för det.... Sammafattningen av allt de är att jag måste säga till arbetsförmedlingen att de ska fixa så försäkringskassan vet att jag ska få för 100% och förhoppningsvis får jag tillbaks de pengar jag borde ha fått innan!

Att de är idioter är faktiskt en motivation till att ha ett arbete om man nu ska försöka tänka lite positivt.

Jag hatar försäkringskassan just nu! Har väntat på att få ersätting där ifrån, idag om den inte en dag för tidigt... Självklart har det blivit något fel så jag har fått 50% av det jag borde ha, det är ersättning för att jag inte jobbar. Jag jobbade 50% till augusti och fick därför inte full ersättning DÅ... Ska alltid bli så mycket strul hela tiden. Jag ringde men jag kan inte ens stå i telefon kö för det klarar inte deras telefon grejs av, är väl överbelastat av alla andra som ringer och säger att de är fel.

Hjälper inte att jag hade skitdag igår och idag... Jag orkar inte att allt ska vara fel!

Har kunnat skriva mycket den senaste tiden. Har kunnat ha en "skit samma attityd', på ett bra sätt men nu står det still, nu känns det tomt. Tar troligen en paus...

Är väldigt tacksam för den fina kommentaren jag fick :)

Skulle göra vantar men blir så extremt irriterad på garnet, mönstret och garnet finns här: http://www.garnstudio.com/lang/se/visoppskrift.php?d_nr=0&d_id=746&lang=se
Skriver i telefonen nu så jag kan inte länka på ett bra sätt, problemet är att garnet innehåller små maskor i sig själv eller hur man nu ska förklara det. Blir väldigt förvirrande, speciellt när det var mitt första försök till att göra vantar. Så nu blev det hobo style :)

Tar en liten frukost idag, orkar inte tänka. Just nu sitter jag på bussen till arbetsförmedlingen...

Jag måste belöna mig själv på något sätt, för ett tag sen åkte jag till Norrland, lovade mig själv att bara åka om jag söker jobb först, så jag sökte ett jobb. Nu har jag ingen resa till Norrland varje vecka att se som belöning. Måste komma på något, som inte kostar så mycket, helst gratis...

Kanske bara flumm tänker nu, filosoferar lite.

Vi är dåliga på att prata, vi är rädda för att berätta hur vi känner.
Vi är rädda för att berätta vad vi vill.
Vi är rädda för att fråga om hjälp
Vi är dåliga på att säga "om du vill prata så finns jag här för dig"
Vi är dåliga på att leva fullt ut som vi vill

Vi är rädda för att bli sårade, för att verka för annorlunda, för att sticka ut för mycket. Vi är reserverade, håller oss för oss själva även när vi är med andra.

Vi är rädda för döden, döden är oundviklig och kan komma plötsligt, vi vet bara att vi lever nu.

Varför gör vi inte det? Vi är för fega.

Eller är det bara jag och min skruvade syn på världen?